Sitter en himla massa meter upp i luften och skriver (med flygplansläge på, jag lovar!). Antar att vi befinner oss på ca 10 000 m höjd. Det finns ju nämligen en känd klubb som gör det lätt att komma ihåg var i luften man håller till när man befinner sig i en Boeing 737. En klubb som jag för övrigt inte riktigt kan förstå tjusningen (eller genomförbarheten) med. Besökte nyss det lilla hjärtliga rummet och särskilt upphetsande är det ju inte. Men som Jesper sa så skulle det mer vara nåt roligt att ha att berätta för barnen, haha! Hur det blev med detta tänker jag inte gå närmare in på…
Nu ”talar” vi inte mer om detta för det jag egentligen tänkte skriva om är rädslan för att flyga.
I och med att jag hunnit köpa och snabbt dricka min andra Jack Daniels (plus att jag snott kära makens halva flaska av samma sort), känns det dock lite svårt att utrycka mina obehagskänslor.
De annars så fruktansvärt läskiga luftgroparna, som med jämna mellanrum påminner mig om att jag är låååångt bort från där jag har koll och kontroll, känns nu nästintill lite sövande. Men jag ska ändå försöka återge känslan jag hade när motorerna drog på för fullt i Göteborg för 1,5 h sedan.
Jag är rädd för att flyga, inte så pass att det skulle hindra mig från att resa, men tillräckligt för att jag ska bete mig som ett nervvrak. Långsamt bygger jag upp en stress i min kropp. Idag började det nånstans på tåget, ungefär i höjd med Falköping. Jag svamlar om vädret, om tåget hinner fram så vi kommer med flygbussen eller blir vi tvungna att ta en dyr taxi, är det kanske bäst att vi går genom säkerhetskontrollen, FÅR vi verkligen med oss dessa stora väskor som handbagage, har jag med mig nåt jag inte får ha med mig OCH ÄR verkligen passen nedpackade (trots att jag för två minuter sen tittat för 10e gången). Jesper svarar tålmodigt och lugnande på allt. När vi sen slår oss ner i baren vid gaten med en sexa JD sänks stressnivån en aning. Det låter inget vidare, jag vet det, och det första tipset jag får när jag berättar om min rädsla är att jag ska hålla mig borta från alkohol, så jag kan fokusera och dricka vatten istället. Men i mitt fall följer jag både andras råd om vatten (dricker massor så att jag får springa på toa ofta, litet äventyr varje gång) och mitt eget whiskeytrick. Det funkar vare sig kl är 8 eller 18 och med tanke på att jag flyger ca en gång per år känns det inte som nåt stort problem.
Vi boardar planet denna gång, liksom vår Cypernresa för snart ett år sen, genom att gå utomhus fram till planet och klättra uppför en trappa innan man möts av ”Good morning, welcome aboard!”. Jag är av sorten som ser allt, tänk Stig Helmer-muttern-sekvensen i Sällskapsresan. När kabinliftvakten slänger ett öga på hänganordningen innan han rycker på axlarna och sen slänger iväg muttern. Alltså har jag lååång väg på mig att upptäcka både det ena och det andra på vägen ut till planet. Upp på trappan och det känns som att jag aldrig mer ska sätta foten på jorden igen. Jag kollar noggrannt säkerhetsgenomgången, som en av få känns det som. Handsvetten tilltar, jag nickar och ler till främlingen som delar rad med oss utan att ha en aning om vad han egentligen sa. Vi rullar ut mot startbanan, står stilla en kort stund och sen dånar motorerna igång. Högre och högre och DÄR drar vi iväg. Nej, jag kan verkligen inte förstå de som säger att det är härligt och kittlar i magen. Nånstans här övergår stressen i ett lugnare men uppgivet tillstånd, nu har jag ingen kontroll och här rullar gärna tårarna. Vet liksom inte vart jag ska ta vägen, kan inte fokusera på boken eller korsordet jag köpt, sova kan jag glömma och eftersom inte barnen är med denna gång kan jag inte heller lägga all fokus på dom vilket annars brukar hjälpa lite. Så jag svettas på. Hör och ser allt möjligt läskigt, motorer som stannar, flygvärdar som ser lite för allvarliga ut, osv. Ända tills Fasten seatbelt skyltarna släcks. Då känns det som jag vunnit på lotto. Toabesök, ytterligare en wirrepinne och lite svamlande om min lättnad. Tills det skakar till lite och skyltarna tänds igen. Då börjar det om…
Så håller det på och har nu gjort i tre timmar. Nu börjar vi nedstigningen och handsvetten liksom pulsen ökar på igen!
20 min kvar sen ska jag slappna av, i alla fall i två dagar sen är det dags igen…
Väl nere har vi annat att tänka på, vi bokade visst inget boende innan vi åkte…så mycket oss över det 🙂
????❤????