11/7
Efter en OTROLIGT skön och välbehövlig vilodag är vi åter ute på vägarna. Vi kör söderut (såklart) mot Pozallo, Sicilien, en resa på ca 140 mil. Vi tar först en natt kring Napoli (har bokat hotell) och sedan i Messina i morgon. Färjan går 14.30 på söndag så det blir lagom med två timmars bilresa Messina-Pozallo på söndag förmiddag innan vi rullar på båten…
…sen är vi FRAMME!!!!!
MALTA vi är näääära!
Framme hemma på Malta!
HEMMA!!!??? Hur lång tid kommer det ta tills vi känner oss HEMMA? Kommer vi känna oss HEMMA? Iiiihh, ååååhhh nu pirrar det till i magen!
Vi startade redan klockan sju i morse så vi har nu, klockan 9.30, avverkat ett frukoststopp och 15 mil av våra 68 för dagen. Jag är jätte trött eftersom jag spenderade halva natten åt att hitta hotell längs vägen. När jag väl bokat det, lagt upp ”Fem Svensson” videoinlägg på Youtube och några blogginlägg här tog wifi-minutrarna slut och jag släckte för att sova. Men kunde jag sova? Icke, espresson till middagen tog ut sin rätt och jag låg och vände och vred på mig i mörkret tills klockan var ett. Så idag är ringarna under ögonen ännu mer blåsvarta än vanligt och gäspningarna duggar tätt!
Allt känns annars väldigt bra, Italien är fantastiskt och hade vi bara kunnat språket hade det här varit väldigt lätt att känna sig hemma. Bra vägar, häftiga människor, fin natur och skön sol! Denna resa genom Italien blir mest en transportsträcka men nån gång ska vi bila runt på småvägar och njuta!!!
Att inte kunna göra sig förstådd eller förstå vad människor säger är dock lite frustrerande. En del pratar förstås engelska men många gör det inte eller också bara lite. Detta får mig att vilja lära mig en hel himla massa språk…särskilt tyska, italienska och spanska, så vad sägs om ett par år i varje land 😉
Nu tänkte jag ge en liten återblick i vad vi gjort de senaste två dagarna:
9/7
Senaste jag skrev var vi ca 5 mil söder om Würzburg och jag var nervös inför resan genom Alperna. Något som jag absolut inte behövde vara! Vi körde som vanligt stora vägar så vyerna vi förlorade pga det vann vi i ej så branta backar och mina lugnade nerver. Vyer fick vi ändå vill jag lova! Vi körde nere i dalar med stora vackra alper som omgärdade oss, ibland kändes det nästan som man blev helt omsluten av dom. Inte särskild stor himlavinkel de har de som bor där och även om det är häftigt och fantastisk vackert kände jag mig nästan lite instängd. Så trångt var det inte överallt och där dalen vidgade sig var det sagolikt och det kändes som troll och alver skulle dyka upp lite här och var.
I ett nafs var vi i Österrike, lite annorlunda skyltar och ett landsmärke var det enda som visade att vi bytte land. Jag förundras lite över hur enkelt det är att köra genom EU. Hur var gränserna innan?
Vi pausade och åt ett par mil innan Innsbruck. Nike var som vanligt matarg, suck, och när vi alla är hungriga blir förstås allas tålamod av sämre sort. Servitören kom då glatt med stora papperspåsar med lite pyssel, barnmeny och kritor, Danke! De roade nästan ända till lasagnen kom in. Tre barnlasagne, en vuxenlasagne och så en nudelsoppa till mig var beställt, in kom fyra stora vuxenlasagne och en yttepyttig soppa. Men kocken lät oss behålla maten för barnpris så vi var nöjda, särskilt jag som inte blev vidare mät på soppan, än mindre med tanke på att Nike åt upp hälften av alla nudlar. MEN oj vilken god lasagne det var!!!!
Om jag gnällde och tyckte det var jobbigt när vi startade dagen i Würzburg så kändes det nu mycket bättre. Regnet var borta, visserligen mulet och grått men vackra vyer lättade sinnet. Swisch var Österrike avklarat och vinjetten som vi var tvungna att köpa och sätta i vindrutan var numer onödig. Italien välkomnade oss, med sol och 22 grader varmt istället för 17 som det var i Österrike (13 i Tyskland). Nu kändes det genast mycket mer som Sydeuropa. Överallt växer vinrankor, det gjorde det visserligen även i Tyskland på många ställen men inte som här.
Stadigt åkte vi nedåt (inte brant, men nedåt) och vattenflaskorna som vi drack ur vid Brennerpasset var rejält hopknycklade när vi närmade oss Verona, även i öronen kändes det att vi varit på högre höjder.
Vi närmade oss slutdestination Pazzalengo och vårt hotell Corte la sacca. Men först skulle vi av motorvägen och det kan vara ett äventyr i sig! När vi kom in i Italien körde vi genom spärrar där vi fick trycka ut en biljett utan att betala, åhh gratis tänkte vi som såklart hört om dyra vägavgifter i Italien. När vi så åkte av kom nya spärrar men alla möjliga olika filer att åka i vi tog den som det kort på i hopp om att betala med visakort. Men vi fattade inte att det var biljetten från gränsen vi skulle stoppa i automaten! Vi försökte med visat och den sa bara ifrån, vi ringde på hjälpklockan men ingen kom så det var bara att backa 😉 De andra bilarna som stod bakom oss hade redan gjort det så det var fritt fram. Vi fick lite panik då vi inte hade en aning om var biljetten vi fått var men hittade den och det var tur för killen i luckan sa att det kostade ”lots of money” om man inte hade den, vet inte vad det betyder men med tanke på att vägavgiften var på €15 så hade det nog dragit iväg en bit.
Vi la in long-/latituder till hotellet, de stod med på bokningssidan, och körde vidare mot dom. längre och längre ut på landet kom vi och närmare och närmare visade gps´n. När vi sen tillslut svängde in på gården till ett gammalt halvsunkigt hus som skulle vara hotellet stod tre gamla tanter på gårdsplanen med fruktkorgar och stirrade på oss. Kändes inte helt bra kan jag säga och vi hann tänka över vilka alternativ vi hade innan vi klev ut. Skulle vi vända och leta efter ett nytt skulle också 1500kr brinna inne (vi hade redan förlorat pengarna för en hotellnatt i Puttgardenpga vattkopporna) och det hade vi ingen lust med, dessuutom var klockan närmare 19.30 och vi va trötta och hungriga. Det visade sig att detta inte var rätt utan en av damerna pekade över ängarna mot ett vitt hus ett par km bort.
Även detta ställe gav ingen jätte positiv känsla till en början, ett vitt hus och några skruttiga gråbruna uthus. Men sen svängde vi ner på en gårdsplan och kände igen byggnaden vi sett då vi bokat och känslan blev mycket bättre. En liten pool fanns där och mysig uteplats/terass. Vi parkerade och gick ut ur bilen, efter en stund kom en kvinna sakta gående från det vita huset som visade sig vara boningshuset till hotellägarna. Inte gick hon fort inte och det är en tjusning i sig, HÄR TAR MAN DET LUGNT, lovely!!
Vi fick vårt rum och åkte sen direkt för att hitta en restaurang. Nu äntligen med mig som chaufför, gick bra 🙂 Hotellet hade frukost men bara middagsmat om man förbokade det och detta var ju mitt ute på landet så ingen restaurang på gångavstånd. Vi irrade runt och letade länge men hittade tillslut en pizzeria som var öppen. där vissade det sig att de ej tog visa så J gick för att ta ut pengar medan vi beställde och barnen fick leka av sig de 70 milen som kröp i benen på dom. Han hittade förstås ingen bankomat och vi hade inte tillräckligt med kontanter, suck, kan ju nämna igen att vi var hyfsat trötta och hungriga och nu också irriterade över att vi glömt ta ut pengar. En av killarna i pizzerian erbjöd sig att åka med och visa vägen. Så de åkte iväg och kom efter en kvart tillbaka (jag och barnen hade då i stort sett ätit färdigt vår pizza och Jespers var kall). De visade sig att bankomaten inte alls ville vara med om min käre makes visakort. Vi blev helt enkelt skyldiga €6. Vi sa att vi struntade i drickan men det ville de inte alls vara med om,klart vi skulle få vår mat och dryck!! Senare på kvällen lyckades vi hitta en bankomat och åkte förbi med pengarna 🙂
En otroligt skön natt i vårt lilla rum maxat med sängar fick vi och vaknade till tuppen som gol minst hundrasjuttiofem gånger 🙂
Frukost i hotellets restaurang bestod av yoghurt, juice, baguette och MASSA kakor och bullar!? Lyckliga barn mindre lyckliga mamma och pappa!!
Dagens äventyr skulle bli Gardaland, Italiens största och Europas tredje största nöjespark (inte helt hundra på detta!)
Men det tar jag i ett annat inlägg för detta blev lååångt!
So long!!