Gästinlägg
Vi tar det väl från början, ur min synvinkel. Min frus ord har ni ju kunnat läsa och begrunda ett tag nu. Så, jag tänkte helt enkelt att det var dags för mig att göra ett gästinlägg och dela min syn på saker och ting 🙂 Inte för att jag egentligen tror att det blir så stor skillnad ifrån Saras, utan mest för att jag också vill synas och läsas… Så nu tar jag lite plats i min frus fantastiska portal.
Att vi har flyttat det vet ni, att vi säger att vi har det bra det vet ni och att vi faktiskt har det bra det hoppas jag ni tror på. Visst, det är på många sätt både annorlunda och läskigt. Mycket att sätta sig i in och många saker som ska göras för första gången. Och det är just det jag tänkte ägna några rader åt, för första gången. För det är ju nämligen så att väldigt många av de saker vi gjort de senaste veckorna har varit för första gången. Och både du och jag vet att det ofta kommer en viss stress eller nervositet när man ska göra något nytt.
För min del började det egentligen när vi åkte på Öresundsbron. Jag hade aldrig tidigare kört bil utanför Sveriges gränser vilket absolut var något som oroande mig… Man har ju hört en del om hur trafiken fungerar ute i Europa. Efter att nu ha kört ca 350 mil från norra Europa till södra så kan jag bara konstatera att en del är sant och annat är också sant… Tyskland gick fint, fort och fortare. Att ligga i högerfilen på Autobahn och långsamt (under två dagar) förflytta sig till vänsterfilen var inte bara en fysisk resa utan i allra högsta grad en mental resa. Att blint stirra på svart asfalt i timme efter timme med hastigheter på mätaren som inte hör till vanligheterna och samtidigt vara smärtsamt medveten om att det vilken sekund som helst i backspegeln kan dyka upp en Porsche med dubbel hastighet gör att man fokuserar! Och det var precis var jag gjorde, fokuserade. Tyskland, sorry men jag har inte en aningen om vad du har att erbjuda trots att jag bilat rakt igenom dig.
Österrike och Italien, jag är ledsen och säga det, men det samma gäller i stort sett er också. Med den stora skillnaden att det var fullkomligt fantastisk att köra genom Alperna! Har ni inte gjort det så vill jag då verkligen rekommendera det. Fint, väldigt fint.
Det finns en sak som jag inte visste om Italien och det är att de har otroligt mycket berg. Under två dagar när vi korsade Italien så tänkte jag upprepade gånger, hur kan Italienarna vara så duktiga på fotboll, det verkar ju inte finnas några plana ytor…
Så, att köra bil för första gången i nya länder var stressande men jag är väldigt stolt över mig själv som klarade det hela utan några missöden värda att nämna.
Men, låt oss då komma till den mest kritiska punkten vad gäller bilkörning i nya länder för första gången.
Ni som har läst bloggen vet ju att Sara inte är vidare förtjust i att åka färja. Så hon var nervös inför turen från Sicilien till Malta. Jag däremot var fullkomligt, det var jag faktiskt, skräckslagen när jag satte mig vid ratten och skulle köra av färjan framme i Malta. Det var riktigt längesen jag hade ett sådant påslag av adrenalin, fly eller fäkta, blunda och sätta upp händerna framför ansiktet, ja, kalla det vad du vill… Men jobbigt var det. Vänstertrafik, små vägar, fartdårar och regler som sällan eller aldrig efterlevs, det var vad jag hade i huvudet när bilen rullade av färjan. Barnen var säkert lyckliga och frågvisa men jag minns inte. Jag minns min egen puls och mina snabba pulserade andetag. Jag minns att jag satt på fel sida, både i bilen och på vägen. Jag minns GPS:ns röst som tydligt och vänligt bad mig svänga till höger. En högersväng på Malta är inte som en högersväng i Sverige, visst man svänger åt samma håll men där stannar likheterna…
Trots allt så gick bilkörningen riktigt bra. Fortfarande kan jag ibland uppleva vissa mentala problem vid just högersväng. Efter 16-års bilkörning i högertrafik så kommer det säkert ta ytterligare en tid innan hjärnan helt vant sig vid det motsatta.
Här stannar jag för denna gång. Inser att jag har mycket att berätta men vill inte tråka ut dig med ett mer mastigt första gästinlägg än detta. Men, jag kommer tillbaka, var så säker.